Podengo Portugues kommer fra Portugal og har vært kjent siden oldtiden. Siden få mennesker har brydd seg om podengooppdrett er dette en rase med få kjente tilfeller av arvelige feil eller sykdommer, og er heldigvis dermed en sunn hunderase🙂
Podengoen finnes i 3 forskjellige størrelser; pequeno (liten), medium og grande. De har to forskjellige pelsvarianter; glatthåret (liso) og strihåret (cersudo). De finnes også i forskjellige farger;  flere nyanser av gul, sort, rød og hvit, både ensfarget og med hvite tegninger.

Podengoene blir brukt til småviltjakt og selskapshund. Ofte løper den lille ned i kaninhull og jager kanin ut, så står de større utenfor og ta i mot.....
Den lille podengoen går godt sammen med andre dyr og barn, er lett og trene og fungerer like godt som "byhund" som på landet. Rasen er kjent for å være livlig, glad, nysgjerrig og ikke minst lettlært🙂
Podengo kan brukes både i  agility, freestyle, lure coursing m.m Til lydighetskonkurranse, mener jeg Podengo kan være vanskelig å få til, all den tid den feks må ligge stille i fellesdekk og ha konsentrasjon over lengre tid, men lydighetsmomentene er den svært god på. Den er dyktig i spor/søk/kantarellsøk. Den er en meget letthåndterlig hund med hensyn til utstillinger og man har minimalt med pelsstell🙃 Podengoen trenger nok stimuli både fysisk og psykisk for å bli en god hund å bo sammen med - da fungerer "avknappen" når den skal, samtidig som du vil få en alltid arbeidsvillig liten venn😀 Den lille podengoen er en stor hund i liten innpakning - en fantastisk hund med stor personlighet🙃

​

PODENGO OG HELSE

NB SE NEDERSTE AVSNITT ANG CECS som er oppdaget på Podengo. Flere tilfeller i Sverige og noen i Norge. På Svenske Podengosider finnes også en del opplysninger

Mine refleksjoner rundt Podengo og helse

Vi har i flere år sagt at Podengo er en veldig frisk og sunn rase med lite sykdommer sammenlignet med andre raser, og det vil jeg fortsatt påstå at den er. Mange raser har i dag store helsemessige problemer med både alvorlige og mindre alvorlige lidelser - som det fortsatt avles like herlig på.  Ettersom antall import av Podengo har økt stort og mange antall valpekull har blitt født, har vi også funnet en del forekomst av forskjellige sykdommer også på vår rase - noe som er helt naturlig.  MEN vi er fortsatt så få, at vi enda har mulighet til å få mange av disse "feilene" under kontroll. Gjennom mye innsamlingsarbeid av helseopplysninger i Sverige (innsamlet fra flere land) har det blant annet  kommet frem at  mange små Podengo er bærere av øyesykdom som gir blindhet ved 6-8 års alder. Dette kan testes ved to type DNA-tester som er enkle å utføre. Det er overhodet ikke noe problem å pare en bærer med ett friskt individ - da vil man kun få friske og evt nye bærere av dette i neste generasjon, ingen vil kunne bli syke av dette. Om noen fra dette kullet også skal brukes i avl, må vedkommende valp også testes. Om begge foreldre er fri - vil avkommet være fritt og heller ikke kunne være bærere.

Så jeg henstiller til alle som driver med oppdrett av den lille Podengo å teste sine hunder  og også til valpekjøpere at man ber om å få vite DNA-resultat på foreldrene, slik at man vet hva man har og hva man evt får i så måte. Vi har alle en jobb å gjøre her.

Det samme gjelder Patellaluksasjon som også er funnet på flere individer - som er en "feil" som gjør at kneskål kan bevege seg, eller er "løst". Her er det flere grader fra lett (1) til sterk (3). Grad en skal ikke merkes på hunden - den skal bevege seg lett og den skal kunne jobbe med for eksempel lurecoursing uten problemer. Det oppdages når man forsøker å dytte på kneskjellet - godkjente dyrleger med spesialkompetanse på dette får utføre denne undersøkelsen. Har hunden høyere grad vil det forekomme mye smerter, halting og operasjon blir etterhvert nødvendig, ofte i veldig ung alder.

På samme måte som med øyesykdommen, er det ingen fare å pare en som har grad 1 av patella med en som ikke har dette, og man skal selvfølgelig ikke avle på hunder som har sterkere grad!! Derfor er det igjen viktig at man tester sine hunder, slik at status er kjent OM man skal bruke hunden i avl. Alle hunder som ikke skal brukes i avl er det jo ingen grunn til å teste, men selvfølgelig opplyse oppdretter om det oppstår noe "feil" med hunden, slik at oppdretter har med seg denne informasjonen videre - utrolig viktig for oss!!

Det fremkom også andre sykdommer etter denne store helseundersøkelsen. Heldigvis var det i fåtall. Vi vet det foreligger noen tilfeller av CLP (calve leg perth) - dette er en sykdom som angriper brusken i hoftekula og medfører sterk halthet, operasjon eller avlivning. Om dette har forekommet, så vet oppdretteren om det!!

Det var noen tilfeller av epilepsi, allergi og enkelte med mage-tarmproblematikk. Sett i lys av antall hunder som ble med i undersøkelsen, var dette svært få hunder. Det har også vært enkelte med sykdom som heter lysosomal deasis - noe vi hadde i ett kull. Dette er umulig å teste på da det ikke finnes gentest for denne sykdommen på vår rase. Her må begge foreldrene være bærere for å få syke valper. Dette var ukjent for oss inntil vi fikk svar på en obduksjon....Jeg har sett noen tilfeller av dette (sannsynligvis) hvor det har blitt lagt ut video av hunden med spørsmål om hva dette kan være. Denne sykdommen gir nevrologiske utfall - sjangling, kast med hodet, unaturlig atferd, kramper osv -men tror det er svært få tilfeller enn så lenge. Finner man noe, bør begge foreldre utelukkes fra avl selvfølgelig.

Dette høres kanskje mye ut, men man må huske på at man har testet mange hunder fra flere land. De aller fleste Podengo er heldigvis friske og raske, blir gamle og er verdens herligste.  Jeg tror på åpenhet og samarbeid oppdrettere i mellom - at vi har en unik mulighet til å fortsatt unngå store alvorlige feil med vår lille rase - men det kreves en innsats fra alle parter. Håper mange vil bli med å forebygge fremfor å "reparere".

Det er også viktig å minne på at man ikke er en dårlig oppdretter om noe skulle oppstå av sykdommer. Det er en en naturlig ting som vil skje og sannsynligheten øker med antall valper/kull. Det som er "dårlig" er at man ikke opplyser eller lukker øynene for dette og fortsetter med avl på samme linje som om ingenting har skjedd. 

 

CECS

KOPIERT MED TILATELSE FRA OPPRETTSHAVER 🙂

CECS – Canine Epileptoid Cramping Syndrome Artikel av Åke Esperi Bilder av Åsa Sandberg, Borderterriersällskap

Jag skulle vilja berätta om en sjukdom som verkar finnas på våra små podengo både släta och sträva (har inte hört talas om något fall av den på någon medio eller grande). Sjukdomen heter CECS "Canine Epileptoid Cramping Syndrome", men kallas även för Spike's disease efter en drabbad hund i Holland.

På 1990-talet drabbades den tyska veterinären och borderterrieruppfödaren Diana Plange (fd Tillner) av kramper i sin egen uppfödning. Hon upptäckte att fler hundar, även av annan ras, hade liknande symtom och insåg att detta var något annat än klassisk epilepsi. Trots många idéer och studier finns det fortfarande inte någon fastställd orsak till kramperna och inte heller någon allmänt erkänd labbdiagnos, det finns alltså inget speciellt prov man kan ta för att se om hunden är sjuk.

Även om CECS är väl känd hos borderterrier finns den nu också hos andra raser, bland annat podengon. Hunden får en sorts krampanfall som är relativt korta från några minuter till kanske en kvart eller så. Kramperna kommer liksom från magen ser det ut som. Hunden har svårt att stå, raglar som om den var onykter men är vid medvetande under hela anfallet. Efter anfallet så kan den kräkas sen är allt som vanligt igen. Krampanfallet kan självklart upplevas obehagligt och skrämmande, men sitt bara lugn med hunden på golvet tills det går över.

CECS – Canine Epileptoid Cramping Syndrome
Artikel av Åke Esperi Bilder av Åsa Sandberg, Borderterriersällskapet
Bakdelen vrids inåt och åt sidan, här så mycket att det övre bakbenet lyfts kraftigt uppåt.
Buken dras ihop och huvudet vrids åt sidan. Här visas ett milt anfall där hunden klarar av att stå upp.
Buken dras ihop, men ingen annan kroppsdel är primärt påverkad. Här sitter hunden, men under mildare anfall kan hunden ligga utsträckt.
Huvudet vrids åt sidan eller svänger fram och tillbaka. Frambenen spärras ut, troligen för att hunden försöker behålla balansen.
3
Att jag vill informera beror på att jag tror att det kan finnas hundar med denna åkomma som fått diagnosen epilepsi och kanske i onödan äter medicin mot epilepsi. Viktigaste skillnaden är att vid CECS så är hunden medveten under krampanfallet och söker sig gärna till ägaren. Vid epilepsi är hunden helt okontaktbar under anfallet och det är vanligt att den tömmer både blåsa och tarm. Efter ett epilepsianfall är hunden påtagligt påverkad/trött en bra tid efteråt.


För ett antal år sedan hittade vi denna sjukdom på vår tik Cayenne som nu är 10 år. När hon fick sitt första anfall hade vi ingen aning om vad som skedde. Det såg ut som hon fick väldigt ont i magen. Med tiden har vi kommit fram till att det rör sig om CECS.

Cayenne
Hon kände igen symptomen när jag berättade hur det yttrade sig, den hunden fick epilepsimedicin som inte hjälpte.

Häromdagen pratade jag även med ägaren till en släthårig podengo som också haft sjukdomen i flera år. Min första teori var att det bara var strävhåriga linjer inblandade men så är alltså inte fallet.

Lurigt med sjukdomen är att det verkar dröja till hunden är 3-5 år innan den debuterar man vet heller inte säkert hur ärftligheten ser ut. Den är helt klart ärftlig men ännu har man inte funnit någon speciell gen som styr detta.

Hoppas med dessa rader kunna hjälpa någon som kanske redan har råkat, eller kommer att råka, ut för detta. I mitt inlägg samt i kommentarsfälten på Podengo Friends Facebooksida finns några filmer som visar podengos under ett CECS anfall. Det går också att söka på Google så dyker det upp ett par filmer på Youtube.


Jag bestämde mig nu för att försöka hitta så mycket som möjligt om sjukdomen. Jag kontaktade Bud Hidlay, ansvarig för hälsofrågor i podengoklubben i USA och fick reda på att man känner till tre hundar där också med sjukdomen.

Jag kontaktade våra valpköpare som berördes, bland annat en som har en bror till Liv, och hon berättade då för mig att hennes förra podengo, från en kennel i Finland, troligtvis hade haft samma sjukdom.
För ca två år sedan fick en hane, Nobel, som är pappa till vår Liv, CECS och för ett par veckor sedan fick också Liv sitt första anfall.

Jag bestämde mig nu för att försöka hitta så mycket som möjligt om sjukdomen. Jag kontaktade Bud Hidlay, ansvarig för hälsofrågor i podengoklubben i USA och fick reda på att man känner till tre hundar där också med sjukdomen. Jag kontaktade våra valpköpare som berördes, bland annat en som har en bror till Liv, och hon berättade då för mig att hennes förra podengo, från en kennel i Finland, troligtvis hade haft samma sjukdom. Viktigt om kosten CECS verkar vara kostrelaterat, med mag- och tarmproblem, och man kan därför lindra, eller till och med få hunden helt symtomfri genom ändrad kost. Vi fick tipset att testa ett foder för hundar med njurproblem och det har fungerat på Cayenne hittills. Hon har däremot på senaste tiden fått några anfall lite tätare så nu har vi bytt till ett spannmålsfritt foder med lax som proteinkälla, detta är ett tips jag fått alldeles nyligen. VIKTIGT är dock något jag nu fick lära mig när jag kontaktade Åsa Sandberg, vice ordförande i Borderterriersällskapet, som hjälpt till med en hel del material om CECS då sjukdomen är väl känd i deras ras sedan länge. Det är att hundar som är tänkta till avel inte ska äta spannmåls- eller glutenfri kost innan man vet om de har CECS, man kan då helt missa att de bär på sjukdomen. Däremot ge den spannmåls-/ glutenfri kost om man konstaterat CECS hos hunden. Det kan självklart vara så att en hund av någon annan anledning behöver äta spannmåls-/ glutenfritt innan man vet om den har CECS, men då måste man som uppfödare ha det med sig i sitt avelstänk. Att inte avla på en hund som kan ha sjukdomen eftersom den är ärftlig, är både Borderterrierklubbarnas och SKK´s veterinärmedicinska rådgivare överens om. Sist, men inte minst, det känns viktigt att vår rasklubb Podengoklubben får ta del av att vi hittat sjukdomen hos vår ras. Jag har därför skickat min berättelse samt Åsa Sandbergs kontaktuppgifter till klubbens avelskommitté inklusive ordförande, som jobbar med avelsoch hälsofrågor för rasen.

DEL 2

CECS - hur har det gått efter Åkes artikel? 

Artikel av Podengo Friends & Åke Esperi

I augusti skrev uppfödaren Åke Esperi ett inlägg på Podengo Friends Facebooksida där han berättade att de upptäckt sjukdomen CECS, Canine Epileptoid Cramping Syndrome hos några av sina podengos. CECS är en sjukdom där hunden får en slags krampanfall som inte ska förväxlas med epilepsi. Det fick stort gensvar hos gruppens medlemmar att Åke skrev om CECS, något som många aldrig hört talas om. Det visade sig också att det i gruppen fanns flera vars podengo hade konstiga kramper som de inte visste vad det var. Dessa var väldigt tacksamma över att Åke skrivit om sjukdomen, hur den kan yttra sig samt små tips om vad man kan prova för att minska, eller helt få bort, anfallen. Till inlägget hade även bifogats en liten film på en podengo som hade ett CECS anfall, och för flera av dem med drabbade hundar föll pusselbitarna på plats. Eftersom inlägget var så uppskattat men också väckte fler frågor bad vi Åke skriva en längre artikel med mer fakta om sjukdomen. Research gjordes på flera håll. Kontakt togs med Åsa Sandberg, vice ordförande i Borderterriersällskapet där CECS varit väl känt länge. Åsa bidrog generöst med fakta och råd gällande CECS, värdefull information till artikeln. Kontakt togs även med uppfödare i Portugal respektive den ansvarige för avels- och hälsofrågor i den amerikanska podengoklubben, Portuguese Podengo Pequenos of America, som jobbar mycket med hälsofrågor hos podengon. För att nå ut med denna viktiga info till så många som möjligt så berättade Åke vad han hittat, samt vidarebefordrade sin historia inklusive Åsa Sandbergs kontaktuppgifter till avelskommittén och ordförande i Svenska Podengo Portuguêsklubben. I förra numret, dvs Podengo Friends Magazine nr 2/2019, som finns att läsa här på hemsidan, publicerades Åkes artikel om CECS, som inte ska förväxlas med en artikel som nyligen publicerats i Podengoklubbens medlemsskrift Olá Podengo. Nu har det gått en tid och vi vill gärna dela med oss av hur det gått sedan förra artikeln, det är så roligt att läsa raderna vi har fått från flera medlemmar med drabbade hundar. Det känns verkligen bra när podengovänner tillsammans kan hjälpas åt att sprida bra och viktig information på ett positivt sätt, och när det dessutom leder till förbättring blir man väldigt glad.